Författare: Per Nilsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Sidor: 182 (med efterord)
 
 
 
Leo och Nour går i samma klass på gymnasiet. Men de har aldrig pratat med varandra. En dag ska klassen ut på en utflyktsdag i skogen som klassföreståndarna ordnat. Dagen är till för att integrera nya ungdomar i klassen. Leo är en van vandrare. Han spenderar större delen av sin fritid att förbereda sig för jordens undergång. Han tror att allt kommer gå åt helvete och då vill han vara säker på att han klarar sig själv i skog och mark genom att kunna tälja, surra, elda, hitta mat och så vidare. Nour däremot har ingen erfarenhet av skogsvandring eller den typen av överlevnad. Hennes erfarenhet är en helt annan typ av överlevnda - att behöva flytta till ett nytt land, en ny kontinent och lära sig ett nytt språk, göra gott ifrån sig i skolan och göra något av sitt liv. Hon har inte samma negativa inställning till världens fortgång, men de är båda två ganska naiva och snäva i sin syn på världen.
 
När utflyktsdagen går mot sitt slut blir den sista uppgiften att orientera sig tillbaka ner till samhället och därefter får de gå hem. De har hela dagen jobbat i par om två, för att få ungdomarna att prata med varandra. Det har gått bra i stort sätt, förutom för Nour och Leo. Detta ändras dock på deras skakande resa hemåt. Nour snavar och hon får väldigt ont i fotleden, hon tror den är bruten. Leo vet att det finns ett vindskydd i närheten och de tar skydd där. Det regnar och de är blöta och frusna. Det har blivit mörkt i skogen och Leo tror att det skulle ta honom 20 minuter ner till närmsta hus att ringa efter något, men Nour vill inte bli lämnad ensam. Han har ingen telefon och Nours har laddat ut. Leo får tillslut igång en eld och de kan värma sig - och nu börjar de sakta men säkert prata. Prata om allt möjligt och de får båda en ny bild av vad livet kan vara.
 
Per Nilsson har skrivit en rik och tankeväckande ungdomsroman som jag verkligen tycker vore bra för exempelvis högstadie- eller gymnasieklasser att läsa högt i skolan.
 
2017, Flickor, Identitet, Killar, Recension, Unga vuxna, Ungdomsbok, Vänskap, YA,
Klockan 13 idag meddelade Sara Danius att det blev Kazuo Ishiguro som tilldelades Nobelpriset i litteratur 2017. Motiveringen löd: "...som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen"
 
Vi visade det hela på storbild på vårt bibliotek och stämningen efter tillkännagivandet kändes betydligt mer gemytligt och ...lätt än förra året när Dylan fick priset. I vilket fall blev jag glad! Ingen på jobbet hade tippat Ishiguro och han stod inte med på bettinglistan ,eller nämnts bland kandidaterna som det talats om i diverse medier där jag läst, så det blev en överraskning - fast ändå inte? Han är trots allt en veteran inom litteraturen. Många vet vem han är och har läst något han skrivit, vilket känns uppfriskande! Två av hans böcker har till och med blivit populära filmer (Återstoden av dagen och Never let me go). Till och med jag har sett (och älskar) Never let me go, samt har jag fyra av hans böcker i min ägo. Tyvärr har jag ännu inte hunnit läsa dem... som vanligt. Men jag tänker läsa dem, någongång! Om inte annat blev jag mer pepp nu att putta upp honom på läs-listan.
 
Vad tycker du om årets Nobelpristgare? Även om jag gillar valet är jag också besviken på att det åter igen blev en man. Jag hade hellre sett en icke-man, även om jag själv tippade på Ko Un. Atwood var nog den jag helst ville... men vette tusan. Jag är egentligen inget Nobel-fan och har ingen större koll. Men Atwood är ju fantastisk! Kanske nästa år.
 
 
2017, Att läsa, Nobelpriset, Priser, Vuxenbok, tankar,

Titel: Sju minuter över midnatt (A Monster Calls)
Regisör & manus: J.A. Bayona & Patrick Ness
År & tid: 2016. 1,48 min.
Orginalbok: A Monster Calls - Patrick Ness & Siobhan Dowd

 

Conor är tretton år och bor i England med sin mamma. Conors pappa har flyttat till L.A. och har en ny familj. Conor är jätteduktig på att teckna och drömmer sig ofta bort på lektionerna med sina teckningar istället för att lyssna på lektionen. Lärarna säger dock inte ifrån, de ger Conor lite dispens för att hans mamma är väldigt sjuk. Hon har cancer och medicinerna hjälper inte så bra som läkarna hoppats, men mamma är hoppfull och det är Conor också. Mormor dock, hon säger att Conor nog måste flytta hem till henne snart. Hon bor som i ett museum, med massa prydnadssaker och möbler som inte får röras. Där ska allt vara städat och fint. Conor vill bo kvar hemma i sitt eget hus och med sina egna saker!

En kväll när Conor sitter och ritar kommer monstret, prick sju minuter över midnatt. Monstret är egentligen en 1000 år gammal idegran som står på kullen vid kyrkogården. En kan se trädet från fönstret i Conors rum. Trädet bryter sig loss, får armar och ben och ett ansikte med röda ögon – glödande som lava. Monstret har vaknat och söker upp Conor för att berätta tre berättelser och i gengäld vill han ha en fjärde historia av Conor. Han vill höra sanningen… sanningen som i själva verket är Conors absoluta mardröm!

Jag läste boken på engelska redan 2013 och fullkomligt älskade den! Den är skriven av Patrick Ness efter en idé av den bortgångne författaren Siobhan Dowd. Patrick Ness har även skrivit manuset till filmen som nu äntligen kommit! Både boken och filmen har illustrerade delar i tusch som gör monstrets berättelser otroligt fängslande och inlevelsefulla. Jag grät som en idiot när jag läste boken och förväntade mig detsamma av filmen – och precis som jag trodde grät jag även nu när jag såg den. Det är en väldigt rörande och sorglig film med ett starkt budskap om kärlek, förtvivlan, ilska och förlåtelse.

 

Böcker, Döden, Film, Killar, Läskigt, Mellanåldern, Pojkar, Recension, Sjuka föräldrar, Unga vuxna, Ungdomsbok, YA,